när och fjärran

Jag bestämde mig för att utmana mig själv storligen och tog därför en tur till Uppsala.

Helt säker på vilket tåg jag kunde ta var jag inte. Det stod redan ett på perrongen och efter att ha travat utmed tåget fram och tillbaka kom det en tågvärdinna gående. Du kan åka med det här tåget sa hon tryggt och jag steg på.

Efter drygt fyrtio minuter steg jag av i Uppsala och möttes av en enorm mängd cyklar samt en mycket välkomnande stolpe.

Bäst jag stod och kände hemmakänslan komma till mig kom även en tysk till mig med sin kamera i högsta hugg. Can you take a picture of me? frågade han mig. Sure sa jag och han positionerade sig framför stolpen. You want that thing on the picture? sa jag slugt och pekade på stolpen, Yes sa han så jag placerade honom längst ned i fotografiets högra hörn och vinklade handen lite arty så att stolpen blev något sned.

Sedan hamnade jag på Clarion hotell där jag fick ett rum att bo i. Rummet hade mycket säng och även badkar. Brukar det verkligen vara badkar på hotellrum? det kändes som att jag inte var så van vid det. Men jag bor ju aldrig på hotell så min referensram är väldigt liten.

Här skulle jag nog kunna sova ganska gott tänkte jag sen och fick genast lust att bege mig ut i den spännande storstadsdjungeln.

Men innan jag gick ut beundrade jag utsikten från hotellrummet.
Domkyrkan ja, tänkte jag när jag tittade ut. Dit ska jag nog gå.

Så det gjorde jag.

Jag gick in och beundrade, tittade på gravar och fick en vän.

Tjusigt.

Fönster.

Grav.

Hon sa inte så mycket och hennes hy var lite vaxlik.

Efter att jag fått mitt lystmäte i domkyrkan drack jag lite Caffe Latte i solskenet. Det var gott.

Sedan promenerade jag mot slottet. Dit var det inte särskilt långt.

Det var inte så mycket att se heller. Jag tog ett varv runt och beundrade utsikten över Uppsala. Den var inte så fin, eller Uppsala är inte så himla fint snarare.

Men när jag stod på slottsgården så såg jag ned mot orangeriet och botaniska trädgården. Det såg däremot ganska fint ut, så dit promenerade jag.

Längst inne i parken var det någon sorts bouleturnering. Det såg ganska trist ut. Överallt på grusgångarna var det utmätta banor, det var knappt att jag vågade gå.

Efter en lång promenad kom jag förbi Pelle Svanslös hus och även en grävskopa. I bakgrunden mullrade åskan lite försynt.

Trött i fötterna promenerade jag genom stan och passerade ett vilt vattenfall. Kungen låg förtöjd vid kajen och jag stod och blickade ned i vattenmassorna och riktigt kände hur törstig jag var. Jag såg framför mig att jag stod med öppen mun mot vattnets färdriktning och klunkade. Jag funderade också över varför vattnet inte till slut når samma nivå överallt när det forsar så här hela tiden, dag efter dag, år efter år. Hur funkar det?

Efter den här långa exkursionen tog jag mig tillbaka till hotellet och slumrade en bra stund. När jag blev hungrig gick jag mycket äventyrligt ned i hotellets restaurang och åt en steaksandwich som var mycket god men som gjorde mig tung som en sten i magen.

Efter maten gick jag inte ut och letade efter invånare att frottera mig med. Jag drog mig istället blygsamt tillbaka till mitt rum där jag hade det ganska bra faktiskt. Kanske mådde jag lite illa av den stabbiga maten och kanske sov jag en smula oroligt, kanske drack jag en flaska svindyrt kolsyrat vatten från minibaren, men i det hela måste jag säga att det var ganska trivsamt.

På förmiddagen var jag lite sen till hotellfrukosten. Men jag fick bara i mig en smörgås och en kopp te för jag är aldrig särskilt hungrig på morgnarna.

Efter utcheckningen begav jag mig till gamla Uppsala och tittade på Uppsala högar.

Högarna såg ut som högar. Jag hade hoppats att jag skulle få gå upp på dem men det fick man inte. Trist. När jag gått runt alltsammans gick jag och fikade.
På fiket satt en tjock man tillsammans med en tyskbrytande kvinna. Båda var i 70-80 årsåldern. Mannen sa åt kvinnan att lägga besticken på ett speciellt sätt och när hon inte lydde sa han till henne med hög röst att det var en order. Vad de hade för inbördes relation var svårt att gissa.

Jag beställde en Caffe latte på fiket. De skummade mjölken och sedan torkade de inte av pipen och de gasade inte ut lite ånga, sådär som de gör på Espresso house (pipen såg dessutom saggig ut redan innan de skummade min mjölk) Jag insåg att jag förmodligen gått lite för mycket på Espresso house. Men brukar de inte göra så lite överallt?

Inne på fiket kunde man köpa magnifika billiga souvenirer.

Jag hittade också en till kompis.

Intill tilldrog det sig en spelmansstämma. Svagt hördes tonerna från dragspel och fiol. Jag gick dit. Där i gräset satt en massa människor, mest oldies och goldies, och drack kaffe ur termosar och åt bullar. I ett stånd såldes det våfflor. På en dansbana dansade en man och en kvinna. De snurrades en hel del. Det såg inte så skönt ut. Men de var glada. Läskigt.

Jag gick därifrån. På vägen tillbaka stötte jag på en obegriplig skylt.

Det fanns inte en kossa så långt ögat nådde.

Efter besöket i gamla Uppsala kunde man ju tro att jag fått mitt höglystmäte. Det hade jag inte. Tydligen fanns ett smultronställe som hette Kung Björns hög på andra sidan stan. Det lät som en hög att se, så jag tog mig dit också.

Högen låg i ett naturreservat. Det var naturskönt.

I närheten ringlade en å, i ån syntes en konstig fisk.
Sen åkte jag hem.